Ändrade planer.

Jag sitter just nu på mitt hotellrum i huvudstaden på Island. Allt blir inte alltid som man har tänkt sig och jag bestämde mig för att åka ifrån mitt "hem" på norra Island. Jag har mått väldigt dåligt dessa veckor då man ständigt fick höra negativa saker och klagomål hela tiden. Att rida 7-10 hästar varje dag och jobba fulla arbetsdagar och sen inte få någon som helst uppskattning eller tacksamhet för arbetet man gör tär på än. 
 
Så jag valde helt enkelt att åka därifrån då det inte gick komma fram till en lösning då dessa människor enligt dem själva var helt perfekta och aldrig gjorde fel. Jag åkte till Island för att få minnen för livet, jobba och må bättre. Men jag har bara mått sämre och börjat tvivla på mig själv.
 
Men för att ändå få ut någonting positivt ur detta så har jag valt att bo själv i en vecka här i Reykjavik. Har bokat hotell för 1 vecka och sedan flyger jag hem. Har massor med saker jag ville göra på Island som inte var möjligt med tanke på att jag skulle jobba innan. Men nu kan jag göra allt det!! Lite av det ska jag försöka hinna med iaf. Det som står högst upp är att bada i varma källor, kolla på gejsrar, vattenfall och i vulkanen. Kommer bli dyrt men det känns som "once in a lifetime" så jag kör! Denna veckan ska bli så sjukt spännande. Får se om jag klarar mig helt själv i ett främmande land, det märker vi. Ska bli skönt att komma hem till Sverige efter 1 månad ifrån min älskade familj. 
 
Slutet av något gammalt och början på något nytt!



Ett overthinking inlägg.

Ibland blir saker inte alltid som man har tänkt sig. Ibland måste man släppa taget om människor man älskar för att de helt enkelt inte är bra för än. Jag var i ett förhållande i 2,5 år där jag inte mådde bra och grät mestadels av tiden. Men jag antar att det är svårt att lämna någon man älskar. Det är jävligt svårt. Men när det var över så såg man livet med andra ögon. Man såg på allting ur ett annat perspektiv. Nu står jag i det läget då allt känns sådär svårt igen. Man vet varken in eller ut och man vill helst lägga sig ner på marken och ge upp. Okeeej, helst av allt vill jag åka hem till mamma och krypa ner jämte henne, kolla på en bra film och äta nutella direkt ur burken. Då känns allt mycket bättre. 

Det är jobbigt, väldigt jobbigt. Men man ska inte ödlsa sin tid på människor som inte uppskattar än. Jag är en sådan person att när jag väl vill något så om det gäller vänner eller en partner då går jag in helhjärtat i det. Vilket inte är bra alla gånger då det är väldigt lätt att bli sårad. Men det är sån jag är, jag ger hela mitt hjärta och litar för lätt på människor. 

Nu ska jag inte slösa min tid eller fler tårar på folk som inte är värda mig. Jag ska inte slösa mer tid åt att vara ledsen av mitt värdefulla liv. Jag är tacksam över den underbara familj jag har, min fina mamma som alltid stöttar mig och visar mig vägen i livet. Mina underbara vänner som alltid hjälper mig fram. All kärlek till er, ni är bäst! ♥
 
Jag blickar framåt emot en spännande höst & vinter.
1 Ska köpa en fritös så jag och Amanda kan ha Churros-party varje helg.
2 Fyller 18 och kommer ta körkort!!! 
Hoppas på att bli en såndär sluskig volvoraggare som åker runt och dunkar plåt. Skämt åsido. Hoppas på att bli ägare till en saffran eller en T-gul iaf, hade varit grymt om ekonomin tillät de. Hatar att vara yngst bland alla mina vänner, men nu är det snart dags för mig också, kommer bli grymt! 
 
Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls.
Elleeeeeer.. 
Så är det bättre att ha älskat och förlorat än att leva med en idiot. Välj själv
 



Island

Jag älskar mitt nya objektiv, helt underbart! Canon 50mm 1.4 ♥ De understa är dock tagna med ett Canon 24-105 4.0 vilket är grymt de också. 



EM i Tierp

För att liva upp min blogg lite så tänkte jag skriva om något annat. Just nu befinner jag mig på Island, har varit här 1 vecka och har nästan 4 kvar. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig kan jag ärligt talat säga. Men jag vet att när dessa veckor är slut så kommer jag komma hem starkare och med mer erfarenhet. Just nu vill jag bara hem till min underbara familj och pojkvän. Det var svårare än jag trodde att vara ifrån allting. Men tiden går fort och snart är jag hemma igen, man får göra det bästa av situationen. 

Hoppas ni har det bra var ni än befinner er 
 
Lägger upp lite bilder från när jag var i Tierp för nån vecka sen, var heeeel grymt att känna hela läktaren vibrera när 8000hk körde iväg! 
 



Rättegången

Fortsättning på "förhör".. 

När rättegångsdagen väl var kommen så förvandlade jag mig själv till någonting helt utan känslor. Jag trodde att jag skulle bryta ihop när jag fick se han, jag trodde jag skulle bryta ihop när jag satt och berättade allting. Men inte ens en tår kom, jag som grät dagligen annars. Jag tror min kropp stängde av just den dagen för att kunna hantera allting, som försvar.  

Hur tänker de när offret ska dela väntrum med förövaren? Kanske att vi ska sitta och småprata om vad som har hänt efteråt och hur vi mår osv? Eller inte. Känslan av att dela samma rum som honom fick mig att vilja spy.

Jag skämdes hela tiden under rättegången, när jag vet att det är han som borde skämmas. Men att sitta där och blotta sig inför människor man inte känner och att uppleva våldtäkten gång på gång på gång. Att sitta i rättssalen med främmande människor som ska bedöma om det jag säger är sant eller inte.  Varför ska andra människor ha rätten att bestämma vad som är sant eller inte? Samtidigt förstår jag att rättsystemet aldrig skulle funka om man inte gör en ordentlig bedömning på vad som är sanning eller inte. Men det är svårt att berätta allting, för stora delar av vad som hände och hur det gick till har försvunnit. Jag kommer inte ihåg exakta tider som de ber mig att berätta, jag kommer inte ihåg vad vi pratade om innan det skedde. Jag kommer inte ihåg allting. Men det känns som de förväntar sig att man ska kunna berätta allting in & utantill. Jag känner mig som förövaren, för det är jag som får ställas till svars för vad han gjorde. Vad gjorde jag som fick honom att begå brottet? Hur mycket hade jag druckit? Vad hade jag på mig för kläder? Vad gjorde jag som fick honom att våldta mig?

I många människors ögon samt rättsystemets så hade jag kunnat undvika att bli våldtagen. Det är aldrig någon som vågar säga det rakt ut, men jag förstår ändå. Jag var hemma. Jag kunde ropat, jag kunde slagit han och det fanns så mycket jag kunde göra. Jag vet. Men jag var fångad. Jag kunde inte röra på mig, jag försöker men jag kommer ingenstans. I huvudet gör jag allt motstånd jag kan, men på utsidan är jag för rädd för att göra annat än att säga nej och försöka ta bort hans smutsiga händer. Jag är fast i min egen kropp, jag kan inte reagera. Det känns som om jag är död, jag ser min kropp ovanifrån och jag vill bara att mitt hjärta ska sluta slå. Min själ har lämnat min kropp, det är inte jag som blir utsatt det är någon annan för jag är inte där.

Jag har valt att acceptera de valen jag gjorde den dagen. Vi kan alltid göra saker annorlunda och det kunde även jag göra den dagen. Men jag var för rädd, jag var bara ett barn och jag visste inte bättre. Även om jag vill kan jag inte gå tillbaka och ändra saker, det är fortfarande han som gjorde fel. Inte jag.

Han begår brottet men jag blir ifrågasatt. Hur sjukt är inte det?!

Det är skrattretande att sitta där och lyssna på hans ihop ljugna historia. Hur han ändrar historia hela tiden och berättar andra saker än det han sa i förhöret. Jag vill bara ställa mig upp och skrika, men det hade bara varit till hans fördel. Minsta lilla snedsteg eller fel jag gör är till hans fördel. Jag får inte göra bort mig, för då blir jag mindre trovärdig. Istället sitter jag och stirrar rakt på honom i hopp om att han ska kolla på mig och se hur mycket jag hatar han. Men han vågar inte kolla på mig, han stirrar bara rakt ner i bordet.

Känner sådant hat mot försvarsadvokaten även att jag innerst inne vet att han bara gör sitt jobb. Men hans jobb är att försvara den människan som våldtog ett barn och som tog hennes barndom iväg från henne och nästan tog hennes liv. Så jag har inte tid att tänka på att han bara gör sitt jobb när jag vet att han försvarar han som fick mig att känna mig så oerhört äcklig och värdelös. Han som tog så många år ifrån mig. Jag kommer ihåg att hans mamma satt snett jämte mig en bit bort och varje gång jag såg ditåt så kollade hon på mig. Jag ville bara skrika och be henne sluta kolla på mig. Det var precis som om hon kollade på mig för att få mig att skämmas, när det är hon som borde skämmas för att vara mamma till en våldtäktsman.

Känslan när rättegången var avslutad var obeskrivlig. Vill bara bort, vill aldrig vara så nära honom igen, vill aldrig se han igen, vill aldrig höra hans äckliga röst igen. 




Förhör

Fortsättning på ”överdos”

Dagen spenderades på sjukhuset med prover och slangar i armarna. Jag kommer inte ihåg så mycket då jag var ganska borta. Jag vinglade runt överallt och sedan däckade jag.

När jag vaknade upp någon dag efter detta så fick jag genomgå ett polisförhör via telefon. Sedan följde fler förhör och att sitta där och blotta sig inför främmande människor var hemskt. Våldtäkten spelades upp om och om igen och jag skämdes så mycket varje gång jag berättade. När det egentligen borde vara han som skäms. Efter alla frågor som ställdes kändes det som om ingen trodde på mig och de kom med dummare och dummare frågor. Vad spelar det för roll vad jag hade på mig för kläder? Men som svar på frågan så hade jag flera lager kläder på mig då det var väldigt kallt ute. Så nej, jag hade inte utmanande kläder på mig och jag bad inte om att bli våldtagen. Det är exakt så den frågan känns, den ska avgöra om man fick skylla sig själv eller inte.Jag lät en annan människa ha makten över mig. Han tog glädjen och livsgnistan ifrån mig. Det var så nära att jag gav efter för mina självmordstankar och lät han ta mitt liv. Men i mina svagaste stunder hittade jag en styrka inom mig som jag inte trodde fanns. Jag har fått tillbaka det han tog och jag ska ta vara på varenda sekund som livet har att erbjuda. Jag ska aldrig låta en människa påverka mitt liv så negativt som han gjorde. Idag är mitt liv bara mitt.