Rättegången

Fortsättning på "förhör".. 

När rättegångsdagen väl var kommen så förvandlade jag mig själv till någonting helt utan känslor. Jag trodde att jag skulle bryta ihop när jag fick se han, jag trodde jag skulle bryta ihop när jag satt och berättade allting. Men inte ens en tår kom, jag som grät dagligen annars. Jag tror min kropp stängde av just den dagen för att kunna hantera allting, som försvar.  

Hur tänker de när offret ska dela väntrum med förövaren? Kanske att vi ska sitta och småprata om vad som har hänt efteråt och hur vi mår osv? Eller inte. Känslan av att dela samma rum som honom fick mig att vilja spy.

Jag skämdes hela tiden under rättegången, när jag vet att det är han som borde skämmas. Men att sitta där och blotta sig inför människor man inte känner och att uppleva våldtäkten gång på gång på gång. Att sitta i rättssalen med främmande människor som ska bedöma om det jag säger är sant eller inte.  Varför ska andra människor ha rätten att bestämma vad som är sant eller inte? Samtidigt förstår jag att rättsystemet aldrig skulle funka om man inte gör en ordentlig bedömning på vad som är sanning eller inte. Men det är svårt att berätta allting, för stora delar av vad som hände och hur det gick till har försvunnit. Jag kommer inte ihåg exakta tider som de ber mig att berätta, jag kommer inte ihåg vad vi pratade om innan det skedde. Jag kommer inte ihåg allting. Men det känns som de förväntar sig att man ska kunna berätta allting in & utantill. Jag känner mig som förövaren, för det är jag som får ställas till svars för vad han gjorde. Vad gjorde jag som fick honom att begå brottet? Hur mycket hade jag druckit? Vad hade jag på mig för kläder? Vad gjorde jag som fick honom att våldta mig?

I många människors ögon samt rättsystemets så hade jag kunnat undvika att bli våldtagen. Det är aldrig någon som vågar säga det rakt ut, men jag förstår ändå. Jag var hemma. Jag kunde ropat, jag kunde slagit han och det fanns så mycket jag kunde göra. Jag vet. Men jag var fångad. Jag kunde inte röra på mig, jag försöker men jag kommer ingenstans. I huvudet gör jag allt motstånd jag kan, men på utsidan är jag för rädd för att göra annat än att säga nej och försöka ta bort hans smutsiga händer. Jag är fast i min egen kropp, jag kan inte reagera. Det känns som om jag är död, jag ser min kropp ovanifrån och jag vill bara att mitt hjärta ska sluta slå. Min själ har lämnat min kropp, det är inte jag som blir utsatt det är någon annan för jag är inte där.

Jag har valt att acceptera de valen jag gjorde den dagen. Vi kan alltid göra saker annorlunda och det kunde även jag göra den dagen. Men jag var för rädd, jag var bara ett barn och jag visste inte bättre. Även om jag vill kan jag inte gå tillbaka och ändra saker, det är fortfarande han som gjorde fel. Inte jag.

Han begår brottet men jag blir ifrågasatt. Hur sjukt är inte det?!

Det är skrattretande att sitta där och lyssna på hans ihop ljugna historia. Hur han ändrar historia hela tiden och berättar andra saker än det han sa i förhöret. Jag vill bara ställa mig upp och skrika, men det hade bara varit till hans fördel. Minsta lilla snedsteg eller fel jag gör är till hans fördel. Jag får inte göra bort mig, för då blir jag mindre trovärdig. Istället sitter jag och stirrar rakt på honom i hopp om att han ska kolla på mig och se hur mycket jag hatar han. Men han vågar inte kolla på mig, han stirrar bara rakt ner i bordet.

Känner sådant hat mot försvarsadvokaten även att jag innerst inne vet att han bara gör sitt jobb. Men hans jobb är att försvara den människan som våldtog ett barn och som tog hennes barndom iväg från henne och nästan tog hennes liv. Så jag har inte tid att tänka på att han bara gör sitt jobb när jag vet att han försvarar han som fick mig att känna mig så oerhört äcklig och värdelös. Han som tog så många år ifrån mig. Jag kommer ihåg att hans mamma satt snett jämte mig en bit bort och varje gång jag såg ditåt så kollade hon på mig. Jag ville bara skrika och be henne sluta kolla på mig. Det var precis som om hon kollade på mig för att få mig att skämmas, när det är hon som borde skämmas för att vara mamma till en våldtäktsman.

Känslan när rättegången var avslutad var obeskrivlig. Vill bara bort, vill aldrig vara så nära honom igen, vill aldrig se han igen, vill aldrig höra hans äckliga röst igen. 






Kom ihåg mig

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar:


Trackback
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo