Överdos

Fortsättning på ”depression” 

Jag kommer ihåg den dagen som om det vore igår. Anthon hade tänt en brasa i kaminen och jag låg i sängen och grät som jag gjorde nästan hela tiden under den perioden. Jag grät för att jag kände mig äcklig och smutsig. Jag grät för att jag ångrade att jag inte gjorde något mer och bara lät J fortsätta trots att jag upprepade gånger sa nej. Jag grät för att det var mitt fel att det blev som det blev. 

När jag förklarade för Anthon varför jag var ledsen så frågade han varför jag inte gjorde något om jag nu inte ville. 

”Jag gjorde ju det. Jag försökte ta bort hans händer och jag sa nej flera gånger och att han skulle sluta”  

”Men Madde, då är det ju våldtäkt” 

Då grät jag ännu mer. Någon hade äntligen insett sanningen som jag så länge blundat för. Någon tog bort mina händer ifrån ögonen och lät mig se verkligheten. Och det gjorde ont, så himla ont. Jag ville inte se verkligheten. Våldtäkter var något man läste om och hörde om på nyheterna. Våldtäkt var när någon okänd gammal gubbe hoppade fram bakom en buske och misshandlade och slog än medvetslös. Nej.. Jag har inte blivit våldtagen. Jag vill inte.. Det har inte hänt mig.. 

Jag levde i förnekelse ytterligare några månader. Jag ville inte tänka på det som hade hänt, det gjorde för ont. Jag ville inte tänka på att jag som bara var ett barn hade blivit utsatt för något så hemskt som en våldtäkt. 

 
Efter några månader valde jag skriva till min kurator om vad som hade hänt. Eftersom det hade skett ett brott så var hon tvungen att berätta för min mamma. Det var nog det jag ville egentligen, för jag hade inte klarat av att berätta det själv. Jag, mamma och kuratorn hade bestämt träff på skolan för att prata om mitt mail. Efter mötet så åkte jag hem och någonstans där på vägen så bröt jag ihop totalt. Jag la mig på golvet i hallen, kröp ihop i fosterställning och bara grät. Jag och Anthon bråkade samtidigt vilket gjorde att allt blev jobbigare. Jag skämdes så totalt över vad min kära mor nyss fått reda på. Vilken förälder vill få reda på något sådant? Jag ville fortsätta att leva med min hemlighet själv, men samtidigt märkte de i min närhet att det var något som åt upp mig inifrån. Men jag ville skona de från den smärtan jag kände, jag ville inte att de skulle må dåligt på grund av att jag inte gjorde tillräckligt mycket motstånd. 

Samtidigt som jag låg på golvet och hade panik så ville jag bara glömma allting och försvinna. Så jag tog en karta och tryckte ut alla sömntabletter som fanns. I ren panik så svalde jag tabletterna och fick ännu mer ångest. Tänk så dör jag? Tänk så kommer jag aldrig mer att få träffa min familj? Jag ångrade mig lika fort, jag ville egentligen inte dö. Det blev bara för mycket i mitt lilla huvud, jag visste inte hur jag skulle hantera allting. Jag ville bara stänga av allting för en stund, men inte för alltid. 

Fortsättning kommer när jag orkar skriva mer. Är jobbigt att blicka tillbaka och gräva i gamla sår. Men samtidigt vill jag dela med mig av min historia och förhoppningsvis hjälpa andra. 

Så roligt att kolla på gamla bilder. Man ser verkligen skillnad på ett leende och en lycklig människa. Jag var en trasig människa som ville vara lycklig. Och det är jag nu!  Kram på er ♥ 

 





Kom ihåg mig

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar:


Trackback
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo