Första kärleken

Redan i början av förhållandet fick jag höra hur elak han hade varit i sina tidigare förhållanden, hur han hade kränkt men till och med slagit. Huruvida det med slag är sant vet jag inte. Det var ett fåtal gånger han använde fysiskt våld på mig, han aktade sig väldigt noga för det. Det var det psykiska våldet som var värst. Att få höra att man förstörde allt, hur värdelös man var osv.

Min första relation var väldigt destruktiv. Det var en underbar ny-förälskelse som sedan förvandlades till en grå vardag med mycket undertryckt frustration. Vi var helt fel för varandra men vi vägrade att inse att vi hade vuxit ifrån varandra. Vi klängde oss fast alldeles för länge och vi drog ner varandra mot botten. När vi började träffas kände jag mig bäst och starkast i världen så fort jag var med honom, till slut var jag inte ens lycklig det var bara tungt och mörkt. Han manipulerade hela tiden. Han var vansinnig, snäll igen, galen, förbannad, snäll, rolig och jag blev handlingsförlamad av hans manipulerande beteenden och hans snabba vändningar. Vårt förhållande var antingen on eller off, vi älskade eller hatade.

Hela hans liv cirkulerade kring hans välmående och han såg inte hur dåligt jag mådde. Jag hamnade på sjukhuset 2 gånger under tiden vi var tillsammans. Ena gången för att jag tog en överdos och andra gången för jag hade trillat av hästen och hade ont i ryggen och nacken. Ingen av gångerna kom han för att se hur jag hade det. Han frågade inte ens hur jag mådde. Bortprioriterad gång på gång. Han försökte alltid få det att se ut som om allt vore mitt fel. En gång när vi hade bråkat, satt jag i soffan och tog upp benen för att jag inte ville att han skulle komma i närheten av mig. Då fortsatte han att gå tills det tog stopp och mina fötter nuddade honom. Då sa han till alla han kände att jag sparkade honom så hårt i tinningen så att han fick näsblod.

Jag vet inte om han tog oss för givet, att jag alltid skulle finnas där eller om han egentligen bara inte ville umgås med mig.

Det värsta var att trots alla bråk, trots alla gånger man låste in sig på toan och bara grät och hatade sig själv för något han sagt. Det värsta var att trots det så hade jag gett all min kärlek till honom. Trots att han vid flera bråk drog upp killen som våldtog mig, så stannade jag kvar. Jag öppnade upp mig och berättade min största hemlighet för honom. Och han använde det emot mig när vi bråkade, för att såra mig ännu mer. Han hade mig runt lillfingret och jag bestämde inte över mig själv. Jag hade fastnat för honom och jag ville vara med honom även om han inte brydde sig om mig. Allt var alltid mitt fel och tillslut började jag tro på det. Jag trodde att felet låg hos mig, jag försökte vara perfekt och jag bad om ursäkt för saker jag inte ens hade gjort. Jag gjorde allt för honom men jag fick ingenting tillbaka. Jag dolde och ursäktade ett beteende som inte är okej någonstans. Elaka kommentarer framför vänner och familj bortförklaras, man hittar lögner till allt medan men lever i ett helvete. Jag flydde från honom i ren panik flera gånger, jag satt i skogen i flera timmar och bara grät hysterisk, jag sov till och med utomhus vissa gånger.

En gång tryckte han upp mig mot väggen. Detta gick han och skröt om till vissa av hans kompisar efteråt. När han väl släppte ner mig från väggen var jag så rädd så jag sprang allt jag hade därifrån på mina darriga ben och med tårar som rann. Han sprang efter. Han ångrade sig och sa förlåt, han berättade att om jag inte kom tillbaka så skulle han ta livet av sig. Så jag åkte hem men vände lika fort. Jag var rädd för han och hans handlingar. Men jag var mer rädd för att vara anledningen till att någon skulle ta sitt liv. Det hände flera gånger att han hotade med att ta sitt liv om jag skulle lämna han. Jag var fast.

Jag började få ångestattacker till och från hela tiden. Ibland kunde jag ligga på golvet skakandes samtidigt som jag grät hysteriskt. Ibland kramade han om mig och berättade att allt skulle bli bra. Men de flesta gångerna satt han iskallt vid datorn samtidigt som han skrek åt mig att ”hålla käften”. Han sårade mig när jag mådde som värst och jag hade ingen annan att gå till. Jag fick säga upp kontakten med flera av mina vänner för de antingen var av ”fel” kön eller så gillade han inte dom. Han kunde säga att jag inte fick prata med killarna i min klass vissa gånger.

Men hur lämnar man någon man älskar? Vi försökte gå skilja vägar flera gånger men det var alltid något som drog oss tillbaka. Oftast var det jag som åkte dit och grät som ett litet barn. Efter att ha delat sitt liv med en människa i flera år får man en ny personlighet, man blir en ny människa. Och jag visste inte vem jag var utan han, jag visste bara att jag var vilse. Jag insåg inte att den människan jag blev kär i var borta för längesen. För visst hade han sina bra sidor också. Han hade dagar där han brydde sig om mig, där han låg och kramade om mig när jag var ledsen, då han stöttade mig och då han var med mig istället för hans kompisar. Jag skulle ljuga om jag sa att vårt förhållande bara var negativt. Men hans dåliga sidor tog övertag över de fina sidorna. Det var mer gråt än skratt. Och jag kände mig så otroligt ensam även när han stod vid min sida, just för jag visste aldrig var jag hade han. Skulle han stötta mig eller skulle han skrika åt mig som han brukade göra?

Nu efter det oundvikliga uppbrottet är bitterheten det enda som finns kvar mellan oss. Idag önskar jag att jag hade funnit styrka till att resa mig upp och gå därifrån tidigare, gå ifrån vårt grymt destruktiva förhållande. Många tror och säger att det bara är att lämna men det är något som håller än kvar. Man fastnar med gamla minnen och man tror hela tiden på en förändring.

Idag är jag fri och jag tänker aldrig acceptera att en kille trampar och sparkar på mig så som han gjorde. Och det borde ingen göra.