Inte ens när man har....

Inte ens när man har tvättat hela jävla munnen full med tvål

”Hur mådde du efter händelsen” frågade åklagaren. Hur skulle jag svara på den frågan, finns ju inga ord som kan beskriva.

Jag ska sitta och berätta om denna hemska natt till helt främmande människor som inte tror mig ändå, vad är meningen med det? Finns det ens någon mening med allting längre? Han tog bort meningen med livet. Jag ville svara åklagaren och säga exakt som det var. Jag ville förklara för honom att jag ville skrika på hjälp men att jag inte vågade. Hur ont det gjorde och hur mycket jag fick kämpa för att hålla tårarna inne. Hur äcklig och smutsig jag kände mig efteråt och att jag stod och skrubbade mig tills blodet kom. Att jag hade hela munnen full med tvål men kände mig ändå lika smutsig och äcklig. Jag ville berätta för honom att min högsta önskan då var att allt bara skulle vara över. Men det gick bara inte, så allt jag svarade var ”dåligt”. Jag mådde dåligt efter händelsen, det var allt liksom. Jag kände inte att det ens var nödvändigt att säga hur jag mådde och berätta allt om mitt liv när de ändå skulle tro på honom i slutet. För så är det alltid, det är alltid tjejens fel. Det var mitt fel för att jag hade på mig för lite kläder, det var mitt fel att jag hade druckit. Det var jag som bad om att bli våldtagen han hade ju inte gjort något fel. Enligt samhället så signalerade jag att jag ville bli våldtagen. Hur fan kan man vilja bli våldtagen? Jag ville bara skrika och springa ut ur det trånga rummet.

Jag satt mitt emot honom, han som förstört mitt liv. Jämte honom så satt hans advokat och båda hade papper och två glas vatten framför sig. Jämte mig satt min advokat och åklagaren. Även jag hade ett glas vatten men det stod orört. Jag vill bara spy så fort jag dricker vatten, speciellt efter den händelsen. Den händelsen då allt bara blev svart och jag svalde alla möjliga tabletter. Jag tappade räkningen och jag visste inte ens vad jag svalde längre. När jag fått i mig allt jag kunde få tag i så förstod jag vad jag hade gjort. Jag fick genast panik och ångrade mig. Jag ville spy, jag ville ha ut allt ur min kropp. Jag satte mig vid toaletten och försökte spy, men det gick inte. Jag hade inte ätit på flera dagar och hade absolut ingenting att spy upp. Jag tog en flaska och fyllde med vatten och salt. Saltet kanske kunde göra så att jag fick kväljningar och skulle spy lättare. Men inte ens när jag druckit två liter vatten och en massa salt kunde jag spy. Jag fick ännu mera panik, jag började gråta och skrika sen blev allt svart. När jag vaknade upp låg jag på en sjukhussäng med massa nålar i armen och främmande människor runt omkring mig. Jag somnade lika fort igen och vaknade inte förens dagen efter.

Kanske var det just därför jag inte kunde dricka vatten längre, så det fick stå orört på bordet. Längst fram satt en hel rad med läskiga människor. Jag granskade nämndemännen och undrade hur en så ung tjej kunde få sitta med på rättegången. Hon var ju nästan lika gammal som mig, vi kanske har gemensamma vänner. Tänk så kommer jag träffa henne någon gång och då vet hon min mörkaste hemlighet. Jag försöker slå bort tankarna och fokusera på annat. Bakom mig finns det en massa stolar där det egentligen ska sitta åskådare. Där sitter hans mamma, hon kollar på mig hela tiden och genomskådar mig. Jag undrar vad hon tänker, med blickarna hon ger mig så måste det vara negativa tankar. Sedan dras blickarna till honom, jag vill inte kolla på honom. Inte efter vad han har utsatt mig för. Men det går inte att undvika hur han har klätt upp sig. Kepsen som han alltid har på sig har han lämnat hemma. Piercingarna som han har i hela ansiktet har han tagit ut och tatueringarna har han dolt med en långarmad randig tröja. Han anstränger sig så mycket för att inte åka dit. Jag förstår inte hur domaren och alla övriga inte lägger märke till hans ihopljugna berättelse.

När jag får frågan ”vad hade du för klädsel?” så vill jag bara skrika på dem. Vad fan spelar det för jävla roll vad jag hade på mig? Jag ska väll för i helvete kunna gå naken utan att behöva bli våldtagen. Så varför frågas ens den frågan? Jag försöker samla mig lite innan jag svarar ”mjukis och en tjocktröja”. Sedan säger de att de skall överlägga så vi får gå ut ifrån rummet. Väntan utanför rättegångssalen är lång men efter 40 minuter får vi äntligen komma in. Jag skakade så mycket så jag knappast kunde gå in. Nu hade de bestämt sig, nu fanns beslutet nerskrivet på ett papper framför domaren. Sedan säger domaren ”domstolen finner J...... oskyldig till följande brott: Våldtäkt mot barn den 30 maj 2011. Målsägande har inte tillräckligt med bevis och vi finner att målsägandets mående inte beror på att denne blivit våldtagen. Domstolen är enig om att målsägandets berättelse inte är trovärdig och finner istället den åtalades historia trovärdig. Därför släpps anklagelserna mot J....... Rättegången är härmed avslutad.”

Orden upprepas i mitt huvud om och om igen. Han är oskyldig och jag har bara hittat på detta. Hur kunde de bara tro det?! Jag får panik och samtidigt som tårarna börjar rinna ner för kinden så springer jag ut. Utifrån det äckliga hemska rummet där han sitter. Jag springer och springer och jag kan inte sluta springa längre. Jag vet inte vart jag är påväg jag vet bara att jag inte kommer stanna. Samtidigt som jag springer så flyger många tankar omkring inom mig. Jag förstår inte varför jag får äta medicin för att klara av vardagen? Det är fan inget fel på mig! Det är samhället och denna jävla killen som är sjuka. Samhället, brottsofferfonden, polisen, skolan och kvinnojouren? De har alla gjort sitt bästa för att inte göra någonting alls. Nu är inte hans skador de värsta längre, sveket ifrån samhället är.

När jag märker att jag har sprungit ända till sandbankerna så faller jag ihop på marken. Jag kryper ihop till fosterställning och tårarna forsar. Jag vet inte längre vad jag ska göra, jag orkar inte mer. Jag beslutar mig för att resa mig upp. Det börja regna och leran som jag fått ifrån marken rinner sakta av mig. Jag står precis vid kanten och tittar ut på den fina utsikten. Jag ser en vit fågel som flyger förbi och jag tänker att jag också vill vara fri som en fågel. Då tar jag ett steg och marken under mina fötter försvinner. Jag faller ner och allt känns som en evighet. Samtidigt känns det så fridfullt, det känns som jag flyger men inte kan flaxa uppåt längre. Jag känner min kropp störta mot vattnet och stenarna. Jag känner knappast ingen smärta alls vilket förvånar mig. Jag trodde jag skulle skrika av smärta men det gör jag inte. Fridfullt och utan smärta så åker jag in i en dimma. Jag känner mig fri, äntligen. Allt känns så underbart och jag känner mig levande. Alla tunga bördor jag burit med mig i flera år finns inte längre där. Fågeln som innan flög förbi mig sitter nu jämte mig. Sakta börjar fågeln flyga sin väg och marken under mig försvinner. För nu flyger jag med fågeln, nu är jag äntligen fri.

Madeleine Ward
2013-12-16

 



Rally Sweden 2016




100 dagar till student!

Gått några månader sen sist, har fokuserat på andra saker än bloggen.
 
~ Tog körkort på födelsedagen, sån lycka! 

~ Varit på massa roadtrips med Amanda. Vättern runt, Ulricehamn, Borås och massa annat
 
~ Firade nyår med finaste vännerna

~ Spenderat massa timmar i garaget

~ Min underbara vän blev äntligen färdigutbildad socionom

~ Började jobba på Max Jordbron

~ Var på Svenska rallyt med mina braiga boooys

~ Brunch, spa och massage på Hooks Herrgård

~ Min fina vän fyllde 20 år

~ Fick äntligen ett truckjobb, som jag velat ha i evigheter
 
Idag är det bara 100 dagar kvar tills studenten, då blir det heltid på Arla. Skönt att veta att man inte blir arbetslös :D