Sveriges högsta vattenfall och en massa renar!

Efter flera timmars strul med hyfirman så kom vi äntligen iväg med en Civic kombi, diesel. Efter 7-8 timmar i bilen var vi framme vid Njupeskär som är Sveriges högsta vattenfall. Var en promenad på 6km för att komma fram, men det var det värt!

Efter det så började vi åka mot Vemdalen för att sova där under natten. Men efter bara några mil så började vi se massvis med renar på vägen. Vi åkte vidare, men efter en liten stund var det renar vid vägen igen och igen och igen. Så häftigt att se så många renar på samma gång!

Nu har vi precis vaknat av den varma solen som lyser in i bilen. Någon timma i bilen och sen är vi framme i Åre.





Roadtrip på 525 mil

Hejsan! Tänkte att jag skulle försöka blogga regelbundet när jag & Noah är iväg på våran roadtrip. Främst för att våra nära och kära är nyfikna på vad vi gör.

Inom en vecka ska vi vara uppe på Nordkap, vilket är så långt upp i Europa man kan komma. Sedan åker vi ner mot Rättvik & Classic Car Week. Ska bli såååå spännande! 😄





Elvis

Jag & Noah har skaffat en underbar liten bebis! :D





Grattis världens bästa Noah!

Jag trodde jag visste vad kärlek var innan jag träffade dig. Men jag hade ingen aning. Du har visat mig vad den mest vackra kärleken innebär. Du är den underbaraste människa som jag har träffat. Du har det vackraste hjärtat med den finaste personligheten. Tack vare dig har jag blivit en annan person, en bättre person. Jag har bättre självförtroende tack vare att du alltid är så himla gullig mot mig och berättar hur fin jag är. Men det viktigaste är att jag har börjat älska mig själv, även om det är en lång väg kvar. 
 
Jag har alla anledningar som finns till att inte lita på killar, men jag känner mer och mer tillit till dig för varje dag som går. Du bevisar varje sekund som går, att du skulle göra allt för mig och aldrig svika. Jag är så tacksam över att jag har dig i mitt liv. Jag är så tacksam över att jag får somna och vakna upp i din famn. Jag är så tacksam över att just du valde mig, tack! Jag älskar dig oändligt mycket. 

Grattis på din 22-årsdag min underbara man ♥
 
 
 




Taberg

Börjar bli riktigt mysigt i lägenheten nu! Ändå så vill vi bara flytta härifrån så snabbt som möjligt. Vi letar efter ett hus på landet, helst en gård. Väntar bara på att rätt hus ska dyka upp, mycket skönare att bo ensam, slippa grannar och ha ett helt eget hus. Längtar såååå mycket!! :D 
 
 




Bildbomb från de senaste månaderna

Hoppas allt är bra med er! De senaste månaderna har varit hemska för mig!! Jag var överlycklig över att ha världens underbaraste pojkvän, sen rasade allt. Min gammelmormor som betydde jättemycket för mig gick hastigt bort, vilket var en av de svårare sakerna som drabbat mig i livet. Efter det blev både jag och Noah suuuuper-förkylda och nu är båda matförgiftade också. Men men, livet går vidare och jag ser fram emot en fin sommar. 
 
Bor just nu för det mesta hos Noah i en mysig tvåa i Taberg. Jätteskönt att bo själv samtidigt som det är tråkigt med alla måsten som tidigare inte fanns. 
 
Snart väntar balen med min underbart fina kille och sedan blir det student. Efter det ska jag tillbringa sommaren på kyllagret, vilket ska bli skönt eftersom sommaren inte är min favoritårstid direkt. Det enda positiva är att man kan ha på sig massa fina klänningar :D 
 

Sjukhus, påsk, bilmässa, Ullared och begravning
 
 
Hotellweekend i Kalmar, jobb och bilträffar
 
 
Tabergsmilen, drängarna, trerätters, massa mys och ännu fler bilträffar
 




Inte ens när man har....

Inte ens när man har tvättat hela jävla munnen full med tvål

”Hur mådde du efter händelsen” frågade åklagaren. Hur skulle jag svara på den frågan, finns ju inga ord som kan beskriva.

Jag ska sitta och berätta om denna hemska natt till helt främmande människor som inte tror mig ändå, vad är meningen med det? Finns det ens någon mening med allting längre? Han tog bort meningen med livet. Jag ville svara åklagaren och säga exakt som det var. Jag ville förklara för honom att jag ville skrika på hjälp men att jag inte vågade. Hur ont det gjorde och hur mycket jag fick kämpa för att hålla tårarna inne. Hur äcklig och smutsig jag kände mig efteråt och att jag stod och skrubbade mig tills blodet kom. Att jag hade hela munnen full med tvål men kände mig ändå lika smutsig och äcklig. Jag ville berätta för honom att min högsta önskan då var att allt bara skulle vara över. Men det gick bara inte, så allt jag svarade var ”dåligt”. Jag mådde dåligt efter händelsen, det var allt liksom. Jag kände inte att det ens var nödvändigt att säga hur jag mådde och berätta allt om mitt liv när de ändå skulle tro på honom i slutet. För så är det alltid, det är alltid tjejens fel. Det var mitt fel för att jag hade på mig för lite kläder, det var mitt fel att jag hade druckit. Det var jag som bad om att bli våldtagen han hade ju inte gjort något fel. Enligt samhället så signalerade jag att jag ville bli våldtagen. Hur fan kan man vilja bli våldtagen? Jag ville bara skrika och springa ut ur det trånga rummet.

Jag satt mitt emot honom, han som förstört mitt liv. Jämte honom så satt hans advokat och båda hade papper och två glas vatten framför sig. Jämte mig satt min advokat och åklagaren. Även jag hade ett glas vatten men det stod orört. Jag vill bara spy så fort jag dricker vatten, speciellt efter den händelsen. Den händelsen då allt bara blev svart och jag svalde alla möjliga tabletter. Jag tappade räkningen och jag visste inte ens vad jag svalde längre. När jag fått i mig allt jag kunde få tag i så förstod jag vad jag hade gjort. Jag fick genast panik och ångrade mig. Jag ville spy, jag ville ha ut allt ur min kropp. Jag satte mig vid toaletten och försökte spy, men det gick inte. Jag hade inte ätit på flera dagar och hade absolut ingenting att spy upp. Jag tog en flaska och fyllde med vatten och salt. Saltet kanske kunde göra så att jag fick kväljningar och skulle spy lättare. Men inte ens när jag druckit två liter vatten och en massa salt kunde jag spy. Jag fick ännu mera panik, jag började gråta och skrika sen blev allt svart. När jag vaknade upp låg jag på en sjukhussäng med massa nålar i armen och främmande människor runt omkring mig. Jag somnade lika fort igen och vaknade inte förens dagen efter.

Kanske var det just därför jag inte kunde dricka vatten längre, så det fick stå orört på bordet. Längst fram satt en hel rad med läskiga människor. Jag granskade nämndemännen och undrade hur en så ung tjej kunde få sitta med på rättegången. Hon var ju nästan lika gammal som mig, vi kanske har gemensamma vänner. Tänk så kommer jag träffa henne någon gång och då vet hon min mörkaste hemlighet. Jag försöker slå bort tankarna och fokusera på annat. Bakom mig finns det en massa stolar där det egentligen ska sitta åskådare. Där sitter hans mamma, hon kollar på mig hela tiden och genomskådar mig. Jag undrar vad hon tänker, med blickarna hon ger mig så måste det vara negativa tankar. Sedan dras blickarna till honom, jag vill inte kolla på honom. Inte efter vad han har utsatt mig för. Men det går inte att undvika hur han har klätt upp sig. Kepsen som han alltid har på sig har han lämnat hemma. Piercingarna som han har i hela ansiktet har han tagit ut och tatueringarna har han dolt med en långarmad randig tröja. Han anstränger sig så mycket för att inte åka dit. Jag förstår inte hur domaren och alla övriga inte lägger märke till hans ihopljugna berättelse.

När jag får frågan ”vad hade du för klädsel?” så vill jag bara skrika på dem. Vad fan spelar det för jävla roll vad jag hade på mig? Jag ska väll för i helvete kunna gå naken utan att behöva bli våldtagen. Så varför frågas ens den frågan? Jag försöker samla mig lite innan jag svarar ”mjukis och en tjocktröja”. Sedan säger de att de skall överlägga så vi får gå ut ifrån rummet. Väntan utanför rättegångssalen är lång men efter 40 minuter får vi äntligen komma in. Jag skakade så mycket så jag knappast kunde gå in. Nu hade de bestämt sig, nu fanns beslutet nerskrivet på ett papper framför domaren. Sedan säger domaren ”domstolen finner J...... oskyldig till följande brott: Våldtäkt mot barn den 30 maj 2011. Målsägande har inte tillräckligt med bevis och vi finner att målsägandets mående inte beror på att denne blivit våldtagen. Domstolen är enig om att målsägandets berättelse inte är trovärdig och finner istället den åtalades historia trovärdig. Därför släpps anklagelserna mot J....... Rättegången är härmed avslutad.”

Orden upprepas i mitt huvud om och om igen. Han är oskyldig och jag har bara hittat på detta. Hur kunde de bara tro det?! Jag får panik och samtidigt som tårarna börjar rinna ner för kinden så springer jag ut. Utifrån det äckliga hemska rummet där han sitter. Jag springer och springer och jag kan inte sluta springa längre. Jag vet inte vart jag är påväg jag vet bara att jag inte kommer stanna. Samtidigt som jag springer så flyger många tankar omkring inom mig. Jag förstår inte varför jag får äta medicin för att klara av vardagen? Det är fan inget fel på mig! Det är samhället och denna jävla killen som är sjuka. Samhället, brottsofferfonden, polisen, skolan och kvinnojouren? De har alla gjort sitt bästa för att inte göra någonting alls. Nu är inte hans skador de värsta längre, sveket ifrån samhället är.

När jag märker att jag har sprungit ända till sandbankerna så faller jag ihop på marken. Jag kryper ihop till fosterställning och tårarna forsar. Jag vet inte längre vad jag ska göra, jag orkar inte mer. Jag beslutar mig för att resa mig upp. Det börja regna och leran som jag fått ifrån marken rinner sakta av mig. Jag står precis vid kanten och tittar ut på den fina utsikten. Jag ser en vit fågel som flyger förbi och jag tänker att jag också vill vara fri som en fågel. Då tar jag ett steg och marken under mina fötter försvinner. Jag faller ner och allt känns som en evighet. Samtidigt känns det så fridfullt, det känns som jag flyger men inte kan flaxa uppåt längre. Jag känner min kropp störta mot vattnet och stenarna. Jag känner knappast ingen smärta alls vilket förvånar mig. Jag trodde jag skulle skrika av smärta men det gör jag inte. Fridfullt och utan smärta så åker jag in i en dimma. Jag känner mig fri, äntligen. Allt känns så underbart och jag känner mig levande. Alla tunga bördor jag burit med mig i flera år finns inte längre där. Fågeln som innan flög förbi mig sitter nu jämte mig. Sakta börjar fågeln flyga sin väg och marken under mig försvinner. För nu flyger jag med fågeln, nu är jag äntligen fri.

Madeleine Ward
2013-12-16

 




Rally Sweden 2016





100 dagar till student!

Gått några månader sen sist, har fokuserat på andra saker än bloggen.
 
~ Tog körkort på födelsedagen, sån lycka! 

~ Varit på massa roadtrips med Amanda. Vättern runt, Ulricehamn, Borås och massa annat
 
~ Firade nyår med finaste vännerna

~ Spenderat massa timmar i garaget

~ Min underbara vän blev äntligen färdigutbildad socionom

~ Började jobba på Max Jordbron

~ Var på Svenska rallyt med mina braiga boooys

~ Brunch, spa och massage på Hooks Herrgård

~ Min fina vän fyllde 20 år

~ Fick äntligen ett truckjobb, som jag velat ha i evigheter
 
Idag är det bara 100 dagar kvar tills studenten, då blir det heltid på Arla. Skönt att veta att man inte blir arbetslös :D






Domen

Fortsättning på "rättegången"
 
Tiden efter rättegången fortsatte som innan, som ett helvete. Kämpade varje dag för att ta mig upp ur sängen, varje dag var en tuff kamp. Jag hade något som kallas derrealisationskänslor. Det kan man få om man varit med om något hemskt. Själen vill liksom lämna kroppen för det hemska den var med om. Jag såg hela världen som på en film, jag kände mig som ett spöke. Jag var hela tiden osäker på om jag drömde eller om jag var vaken, för det kändes som att leva i en dröm. Usch, den känslan är så obehaglig. Att leva på det sättet varje dag under 1-2 års tid var hemskt.
 
Har så många minnesluckor från den tiden, just för att allt kändes som en enda dröm. När domen kom kände jag varken lycka eller sorg. Jag hade "vunnit". Han dömdes till 1 fall av sexuellt utnyttjande av barn och 1 fall för våldtäkt av barn. Han fick samhällstjänst och ett skadestånd på 95.000. För mig gjorde det ingen skillnad, jag var inte glad och jag var inte ledsen. Ska man skratta och vara nöjd med sin "vinst"? Vad vann jag? Ett fastställt faktum på att jag hade blivit våldtagen? Får man en stor medalj också eller vad?

 
Självklart var jag tacksam över att han faktiskt dömdes för vad han hade gjort även om han våldtog mig 2 gånger och inte bara 1. Men jag förlorade så mycket under de åren, segern är så liten om man jämför med det. Han tog min oskuld av mig. Det som för mig skulle vara något fint och vackert. Det man skulle dela med människan man älskar delade jag med människan jag hatar. Det jag ville minnas som något underbart minns jag som den värsta stunden i mitt liv som förstörde mig så mycket.. Han tog något så värdefullt för mig.
 
Andra domen kom då den första överklagades.. 2 fall av sexuellt utnyttjande av barn och några fjuttiga timmar samhällstjänst. Det blev hans straff. Hans straff för att förstöra flera år av mitt liv och min barndom.
 
Jag skiter i skadeståndet och vad hans straff blir. Det som hade varit en "vinst" för mig det hade varit hans erkännande. Det hade varit så mycket större. Att han skulle erkänt. Tagit på sig skulden för allt som har hänt. Tagit skulden från mig och erkänt att det var han som gjorde fel och inte jag. Om han hade erkänt hade jag aldrig behövt att tvivla på mig själv igen, och det hade varit så skönt. Det hade varit en vinst för mig och det kan inte ett stort skadestånd ersätta. Nu blev jag utan både och.
 
 




Underbara höst!

Hade en såndär helt underbar dag igår som bjöd på fika, långpromenad, strålande sol och höstens alla fina färger. Men med lilla glädjespridande mini så blir de flesta dagarna bra. Hela veckan har iofs varit bättre än vanligt! Fått massor med roliga fotouppdrag som jag bara längtar efter sååå mycket, ska bli sjukt skoj!! 

Idag beger jag mig ner mot Malmö med bra sällskap för att heja på vårt Hv71, innan det är dax för ett härligt höstlov som ska njutas av till max.
 




Mobil-inlägg

Denna veckan har varit helgrym!
 
~Mamma fyllde år, så jag gjorde en jättegod smörgåstårta (om jag får säga det själv). 
~ VIP-kväll på mitt nya jobb. 
~ Umgåtts med underbara människor. 
~ Jobbat en hel del & ätit maaaaassa pizza! 
~ Utgång på O'Learys med mina fina vänner. 

Hoppas på att de fortsätter såhär nu, låt veckorna gå fort tills jag fyller år tack! 😄






Första kärleken

Redan i början av förhållandet fick jag höra hur elak han hade varit i sina tidigare förhållanden, hur han hade kränkt men till och med slagit. Huruvida det med slag är sant vet jag inte. Det var ett fåtal gånger han använde fysiskt våld på mig, han aktade sig väldigt noga för det. Det var det psykiska våldet som var värst. Att få höra att man förstörde allt, hur värdelös man var osv.

Min första relation var väldigt destruktiv. Det var en underbar ny-förälskelse som sedan förvandlades till en grå vardag med mycket undertryckt frustration. Vi var helt fel för varandra men vi vägrade att inse att vi hade vuxit ifrån varandra. Vi klängde oss fast alldeles för länge och vi drog ner varandra mot botten. När vi började träffas kände jag mig bäst och starkast i världen så fort jag var med honom, till slut var jag inte ens lycklig det var bara tungt och mörkt. Han manipulerade hela tiden. Han var vansinnig, snäll igen, galen, förbannad, snäll, rolig och jag blev handlingsförlamad av hans manipulerande beteenden och hans snabba vändningar. Vårt förhållande var antingen on eller off, vi älskade eller hatade.

Hela hans liv cirkulerade kring hans välmående och han såg inte hur dåligt jag mådde. Jag hamnade på sjukhuset 2 gånger under tiden vi var tillsammans. Ena gången för att jag tog en överdos och andra gången för jag hade trillat av hästen och hade ont i ryggen och nacken. Ingen av gångerna kom han för att se hur jag hade det. Han frågade inte ens hur jag mådde. Bortprioriterad gång på gång. Han försökte alltid få det att se ut som om allt vore mitt fel. En gång när vi hade bråkat, satt jag i soffan och tog upp benen för att jag inte ville att han skulle komma i närheten av mig. Då fortsatte han att gå tills det tog stopp och mina fötter nuddade honom. Då sa han till alla han kände att jag sparkade honom så hårt i tinningen så att han fick näsblod.

Jag vet inte om han tog oss för givet, att jag alltid skulle finnas där eller om han egentligen bara inte ville umgås med mig.

Det värsta var att trots alla bråk, trots alla gånger man låste in sig på toan och bara grät och hatade sig själv för något han sagt. Det värsta var att trots det så hade jag gett all min kärlek till honom. Trots att han vid flera bråk drog upp killen som våldtog mig, så stannade jag kvar. Jag öppnade upp mig och berättade min största hemlighet för honom. Och han använde det emot mig när vi bråkade, för att såra mig ännu mer. Han hade mig runt lillfingret och jag bestämde inte över mig själv. Jag hade fastnat för honom och jag ville vara med honom även om han inte brydde sig om mig. Allt var alltid mitt fel och tillslut började jag tro på det. Jag trodde att felet låg hos mig, jag försökte vara perfekt och jag bad om ursäkt för saker jag inte ens hade gjort. Jag gjorde allt för honom men jag fick ingenting tillbaka. Jag dolde och ursäktade ett beteende som inte är okej någonstans. Elaka kommentarer framför vänner och familj bortförklaras, man hittar lögner till allt medan men lever i ett helvete. Jag flydde från honom i ren panik flera gånger, jag satt i skogen i flera timmar och bara grät hysterisk, jag sov till och med utomhus vissa gånger.

En gång tryckte han upp mig mot väggen. Detta gick han och skröt om till vissa av hans kompisar efteråt. När han väl släppte ner mig från väggen var jag så rädd så jag sprang allt jag hade därifrån på mina darriga ben och med tårar som rann. Han sprang efter. Han ångrade sig och sa förlåt, han berättade att om jag inte kom tillbaka så skulle han ta livet av sig. Så jag åkte hem men vände lika fort. Jag var rädd för han och hans handlingar. Men jag var mer rädd för att vara anledningen till att någon skulle ta sitt liv. Det hände flera gånger att han hotade med att ta sitt liv om jag skulle lämna han. Jag var fast.

Jag började få ångestattacker till och från hela tiden. Ibland kunde jag ligga på golvet skakandes samtidigt som jag grät hysteriskt. Ibland kramade han om mig och berättade att allt skulle bli bra. Men de flesta gångerna satt han iskallt vid datorn samtidigt som han skrek åt mig att ”hålla käften”. Han sårade mig när jag mådde som värst och jag hade ingen annan att gå till. Jag fick säga upp kontakten med flera av mina vänner för de antingen var av ”fel” kön eller så gillade han inte dom. Han kunde säga att jag inte fick prata med killarna i min klass vissa gånger.

Men hur lämnar man någon man älskar? Vi försökte gå skilja vägar flera gånger men det var alltid något som drog oss tillbaka. Oftast var det jag som åkte dit och grät som ett litet barn. Efter att ha delat sitt liv med en människa i flera år får man en ny personlighet, man blir en ny människa. Och jag visste inte vem jag var utan han, jag visste bara att jag var vilse. Jag insåg inte att den människan jag blev kär i var borta för längesen. För visst hade han sina bra sidor också. Han hade dagar där han brydde sig om mig, där han låg och kramade om mig när jag var ledsen, då han stöttade mig och då han var med mig istället för hans kompisar. Jag skulle ljuga om jag sa att vårt förhållande bara var negativt. Men hans dåliga sidor tog övertag över de fina sidorna. Det var mer gråt än skratt. Och jag kände mig så otroligt ensam även när han stod vid min sida, just för jag visste aldrig var jag hade han. Skulle han stötta mig eller skulle han skrika åt mig som han brukade göra?

Nu efter det oundvikliga uppbrottet är bitterheten det enda som finns kvar mellan oss. Idag önskar jag att jag hade funnit styrka till att resa mig upp och gå därifrån tidigare, gå ifrån vårt grymt destruktiva förhållande. Många tror och säger att det bara är att lämna men det är något som håller än kvar. Man fastnar med gamla minnen och man tror hela tiden på en förändring.

Idag är jag fri och jag tänker aldrig acceptera att en kille trampar och sparkar på mig så som han gjorde. Och det borde ingen göra.
 
 




Ändrade planer.

Jag sitter just nu på mitt hotellrum i huvudstaden på Island. Allt blir inte alltid som man har tänkt sig och jag bestämde mig för att åka ifrån mitt "hem" på norra Island. Jag har mått väldigt dåligt dessa veckor då man ständigt fick höra negativa saker och klagomål hela tiden. Att rida 7-10 hästar varje dag och jobba fulla arbetsdagar och sen inte få någon som helst uppskattning eller tacksamhet för arbetet man gör tär på än. 
 
Så jag valde helt enkelt att åka därifrån då det inte gick komma fram till en lösning då dessa människor enligt dem själva var helt perfekta och aldrig gjorde fel. Jag åkte till Island för att få minnen för livet, jobba och må bättre. Men jag har bara mått sämre och börjat tvivla på mig själv.
 
Men för att ändå få ut någonting positivt ur detta så har jag valt att bo själv i en vecka här i Reykjavik. Har bokat hotell för 1 vecka och sedan flyger jag hem. Har massor med saker jag ville göra på Island som inte var möjligt med tanke på att jag skulle jobba innan. Men nu kan jag göra allt det!! Lite av det ska jag försöka hinna med iaf. Det som står högst upp är att bada i varma källor, kolla på gejsrar, vattenfall och i vulkanen. Kommer bli dyrt men det känns som "once in a lifetime" så jag kör! Denna veckan ska bli så sjukt spännande. Får se om jag klarar mig helt själv i ett främmande land, det märker vi. Ska bli skönt att komma hem till Sverige efter 1 månad ifrån min älskade familj. 
 
Slutet av något gammalt och början på något nytt!




Ett overthinking inlägg.

Ibland blir saker inte alltid som man har tänkt sig. Ibland måste man släppa taget om människor man älskar för att de helt enkelt inte är bra för än. Jag var i ett förhållande i 2,5 år där jag inte mådde bra och grät mestadels av tiden. Men jag antar att det är svårt att lämna någon man älskar. Det är jävligt svårt. Men när det var över så såg man livet med andra ögon. Man såg på allting ur ett annat perspektiv. Nu står jag i det läget då allt känns sådär svårt igen. Man vet varken in eller ut och man vill helst lägga sig ner på marken och ge upp. Okeeej, helst av allt vill jag åka hem till mamma och krypa ner jämte henne, kolla på en bra film och äta nutella direkt ur burken. Då känns allt mycket bättre. 

Det är jobbigt, väldigt jobbigt. Men man ska inte ödlsa sin tid på människor som inte uppskattar än. Jag är en sådan person att när jag väl vill något så om det gäller vänner eller en partner då går jag in helhjärtat i det. Vilket inte är bra alla gånger då det är väldigt lätt att bli sårad. Men det är sån jag är, jag ger hela mitt hjärta och litar för lätt på människor. 

Nu ska jag inte slösa min tid eller fler tårar på folk som inte är värda mig. Jag ska inte slösa mer tid åt att vara ledsen av mitt värdefulla liv. Jag är tacksam över den underbara familj jag har, min fina mamma som alltid stöttar mig och visar mig vägen i livet. Mina underbara vänner som alltid hjälper mig fram. All kärlek till er, ni är bäst! ♥
 
Jag blickar framåt emot en spännande höst & vinter.
1 Ska köpa en fritös så jag och Amanda kan ha Churros-party varje helg.
2 Fyller 18 och kommer ta körkort!!! 
Hoppas på att bli en såndär sluskig volvoraggare som åker runt och dunkar plåt. Skämt åsido. Hoppas på att bli ägare till en saffran eller en T-gul iaf, hade varit grymt om ekonomin tillät de. Hatar att vara yngst bland alla mina vänner, men nu är det snart dags för mig också, kommer bli grymt! 
 
Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls.
Elleeeeeer.. 
Så är det bättre att ha älskat och förlorat än att leva med en idiot. Välj själv
 




Island

Jag älskar mitt nya objektiv, helt underbart! Canon 50mm 1.4 ♥ De understa är dock tagna med ett Canon 24-105 4.0 vilket är grymt de också. 




EM i Tierp

För att liva upp min blogg lite så tänkte jag skriva om något annat. Just nu befinner jag mig på Island, har varit här 1 vecka och har nästan 4 kvar. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig kan jag ärligt talat säga. Men jag vet att när dessa veckor är slut så kommer jag komma hem starkare och med mer erfarenhet. Just nu vill jag bara hem till min underbara familj och pojkvän. Det var svårare än jag trodde att vara ifrån allting. Men tiden går fort och snart är jag hemma igen, man får göra det bästa av situationen. 

Hoppas ni har det bra var ni än befinner er 
 
Lägger upp lite bilder från när jag var i Tierp för nån vecka sen, var heeeel grymt att känna hela läktaren vibrera när 8000hk körde iväg! 
 




Rättegången

Fortsättning på "förhör".. 

När rättegångsdagen väl var kommen så förvandlade jag mig själv till någonting helt utan känslor. Jag trodde att jag skulle bryta ihop när jag fick se han, jag trodde jag skulle bryta ihop när jag satt och berättade allting. Men inte ens en tår kom, jag som grät dagligen annars. Jag tror min kropp stängde av just den dagen för att kunna hantera allting, som försvar.  

Hur tänker de när offret ska dela väntrum med förövaren? Kanske att vi ska sitta och småprata om vad som har hänt efteråt och hur vi mår osv? Eller inte. Känslan av att dela samma rum som honom fick mig att vilja spy.

Jag skämdes hela tiden under rättegången, när jag vet att det är han som borde skämmas. Men att sitta där och blotta sig inför människor man inte känner och att uppleva våldtäkten gång på gång på gång. Att sitta i rättssalen med främmande människor som ska bedöma om det jag säger är sant eller inte.  Varför ska andra människor ha rätten att bestämma vad som är sant eller inte? Samtidigt förstår jag att rättsystemet aldrig skulle funka om man inte gör en ordentlig bedömning på vad som är sanning eller inte. Men det är svårt att berätta allting, för stora delar av vad som hände och hur det gick till har försvunnit. Jag kommer inte ihåg exakta tider som de ber mig att berätta, jag kommer inte ihåg vad vi pratade om innan det skedde. Jag kommer inte ihåg allting. Men det känns som de förväntar sig att man ska kunna berätta allting in & utantill. Jag känner mig som förövaren, för det är jag som får ställas till svars för vad han gjorde. Vad gjorde jag som fick honom att begå brottet? Hur mycket hade jag druckit? Vad hade jag på mig för kläder? Vad gjorde jag som fick honom att våldta mig?

I många människors ögon samt rättsystemets så hade jag kunnat undvika att bli våldtagen. Det är aldrig någon som vågar säga det rakt ut, men jag förstår ändå. Jag var hemma. Jag kunde ropat, jag kunde slagit han och det fanns så mycket jag kunde göra. Jag vet. Men jag var fångad. Jag kunde inte röra på mig, jag försöker men jag kommer ingenstans. I huvudet gör jag allt motstånd jag kan, men på utsidan är jag för rädd för att göra annat än att säga nej och försöka ta bort hans smutsiga händer. Jag är fast i min egen kropp, jag kan inte reagera. Det känns som om jag är död, jag ser min kropp ovanifrån och jag vill bara att mitt hjärta ska sluta slå. Min själ har lämnat min kropp, det är inte jag som blir utsatt det är någon annan för jag är inte där.

Jag har valt att acceptera de valen jag gjorde den dagen. Vi kan alltid göra saker annorlunda och det kunde även jag göra den dagen. Men jag var för rädd, jag var bara ett barn och jag visste inte bättre. Även om jag vill kan jag inte gå tillbaka och ändra saker, det är fortfarande han som gjorde fel. Inte jag.

Han begår brottet men jag blir ifrågasatt. Hur sjukt är inte det?!

Det är skrattretande att sitta där och lyssna på hans ihop ljugna historia. Hur han ändrar historia hela tiden och berättar andra saker än det han sa i förhöret. Jag vill bara ställa mig upp och skrika, men det hade bara varit till hans fördel. Minsta lilla snedsteg eller fel jag gör är till hans fördel. Jag får inte göra bort mig, för då blir jag mindre trovärdig. Istället sitter jag och stirrar rakt på honom i hopp om att han ska kolla på mig och se hur mycket jag hatar han. Men han vågar inte kolla på mig, han stirrar bara rakt ner i bordet.

Känner sådant hat mot försvarsadvokaten även att jag innerst inne vet att han bara gör sitt jobb. Men hans jobb är att försvara den människan som våldtog ett barn och som tog hennes barndom iväg från henne och nästan tog hennes liv. Så jag har inte tid att tänka på att han bara gör sitt jobb när jag vet att han försvarar han som fick mig att känna mig så oerhört äcklig och värdelös. Han som tog så många år ifrån mig. Jag kommer ihåg att hans mamma satt snett jämte mig en bit bort och varje gång jag såg ditåt så kollade hon på mig. Jag ville bara skrika och be henne sluta kolla på mig. Det var precis som om hon kollade på mig för att få mig att skämmas, när det är hon som borde skämmas för att vara mamma till en våldtäktsman.

Känslan när rättegången var avslutad var obeskrivlig. Vill bara bort, vill aldrig vara så nära honom igen, vill aldrig se han igen, vill aldrig höra hans äckliga röst igen. 





Förhör

Fortsättning på ”överdos”

Dagen spenderades på sjukhuset med prover och slangar i armarna. Jag kommer inte ihåg så mycket då jag var ganska borta. Jag vinglade runt överallt och sedan däckade jag.

När jag vaknade upp någon dag efter detta så fick jag genomgå ett polisförhör via telefon. Sedan följde fler förhör och att sitta där och blotta sig inför främmande människor var hemskt. Våldtäkten spelades upp om och om igen och jag skämdes så mycket varje gång jag berättade. När det egentligen borde vara han som skäms. Efter alla frågor som ställdes kändes det som om ingen trodde på mig och de kom med dummare och dummare frågor. Vad spelar det för roll vad jag hade på mig för kläder? Men som svar på frågan så hade jag flera lager kläder på mig då det var väldigt kallt ute. Så nej, jag hade inte utmanande kläder på mig och jag bad inte om att bli våldtagen. Det är exakt så den frågan känns, den ska avgöra om man fick skylla sig själv eller inte.Jag lät en annan människa ha makten över mig. Han tog glädjen och livsgnistan ifrån mig. Det var så nära att jag gav efter för mina självmordstankar och lät han ta mitt liv. Men i mina svagaste stunder hittade jag en styrka inom mig som jag inte trodde fanns. Jag har fått tillbaka det han tog och jag ska ta vara på varenda sekund som livet har att erbjuda. Jag ska aldrig låta en människa påverka mitt liv så negativt som han gjorde. Idag är mitt liv bara mitt.





Överdos

Fortsättning på ”depression” 

Jag kommer ihåg den dagen som om det vore igår. Anthon hade tänt en brasa i kaminen och jag låg i sängen och grät som jag gjorde nästan hela tiden under den perioden. Jag grät för att jag kände mig äcklig och smutsig. Jag grät för att jag ångrade att jag inte gjorde något mer och bara lät J fortsätta trots att jag upprepade gånger sa nej. Jag grät för att det var mitt fel att det blev som det blev. 

När jag förklarade för Anthon varför jag var ledsen så frågade han varför jag inte gjorde något om jag nu inte ville. 

”Jag gjorde ju det. Jag försökte ta bort hans händer och jag sa nej flera gånger och att han skulle sluta”  

”Men Madde, då är det ju våldtäkt” 

Då grät jag ännu mer. Någon hade äntligen insett sanningen som jag så länge blundat för. Någon tog bort mina händer ifrån ögonen och lät mig se verkligheten. Och det gjorde ont, så himla ont. Jag ville inte se verkligheten. Våldtäkter var något man läste om och hörde om på nyheterna. Våldtäkt var när någon okänd gammal gubbe hoppade fram bakom en buske och misshandlade och slog än medvetslös. Nej.. Jag har inte blivit våldtagen. Jag vill inte.. Det har inte hänt mig.. 

Jag levde i förnekelse ytterligare några månader. Jag ville inte tänka på det som hade hänt, det gjorde för ont. Jag ville inte tänka på att jag som bara var ett barn hade blivit utsatt för något så hemskt som en våldtäkt. 

 
Efter några månader valde jag skriva till min kurator om vad som hade hänt. Eftersom det hade skett ett brott så var hon tvungen att berätta för min mamma. Det var nog det jag ville egentligen, för jag hade inte klarat av att berätta det själv. Jag, mamma och kuratorn hade bestämt träff på skolan för att prata om mitt mail. Efter mötet så åkte jag hem och någonstans där på vägen så bröt jag ihop totalt. Jag la mig på golvet i hallen, kröp ihop i fosterställning och bara grät. Jag och Anthon bråkade samtidigt vilket gjorde att allt blev jobbigare. Jag skämdes så totalt över vad min kära mor nyss fått reda på. Vilken förälder vill få reda på något sådant? Jag ville fortsätta att leva med min hemlighet själv, men samtidigt märkte de i min närhet att det var något som åt upp mig inifrån. Men jag ville skona de från den smärtan jag kände, jag ville inte att de skulle må dåligt på grund av att jag inte gjorde tillräckligt mycket motstånd. 

Samtidigt som jag låg på golvet och hade panik så ville jag bara glömma allting och försvinna. Så jag tog en karta och tryckte ut alla sömntabletter som fanns. I ren panik så svalde jag tabletterna och fick ännu mer ångest. Tänk så dör jag? Tänk så kommer jag aldrig mer att få träffa min familj? Jag ångrade mig lika fort, jag ville egentligen inte dö. Det blev bara för mycket i mitt lilla huvud, jag visste inte hur jag skulle hantera allting. Jag ville bara stänga av allting för en stund, men inte för alltid. 

Fortsättning kommer när jag orkar skriva mer. Är jobbigt att blicka tillbaka och gräva i gamla sår. Men samtidigt vill jag dela med mig av min historia och förhoppningsvis hjälpa andra. 

Så roligt att kolla på gamla bilder. Man ser verkligen skillnad på ett leende och en lycklig människa. Jag var en trasig människa som ville vara lycklig. Och det är jag nu!  Kram på er ♥ 

 


« Tidigare inlägg Nyare inlägg »