Inte ens när man har....

Inte ens när man har tvättat hela jävla munnen full med tvål

”Hur mådde du efter händelsen” frågade åklagaren. Hur skulle jag svara på den frågan, finns ju inga ord som kan beskriva.

Jag ska sitta och berätta om denna hemska natt till helt främmande människor som inte tror mig ändå, vad är meningen med det? Finns det ens någon mening med allting längre? Han tog bort meningen med livet. Jag ville svara åklagaren och säga exakt som det var. Jag ville förklara för honom att jag ville skrika på hjälp men att jag inte vågade. Hur ont det gjorde och hur mycket jag fick kämpa för att hålla tårarna inne. Hur äcklig och smutsig jag kände mig efteråt och att jag stod och skrubbade mig tills blodet kom. Att jag hade hela munnen full med tvål men kände mig ändå lika smutsig och äcklig. Jag ville berätta för honom att min högsta önskan då var att allt bara skulle vara över. Men det gick bara inte, så allt jag svarade var ”dåligt”. Jag mådde dåligt efter händelsen, det var allt liksom. Jag kände inte att det ens var nödvändigt att säga hur jag mådde och berätta allt om mitt liv när de ändå skulle tro på honom i slutet. För så är det alltid, det är alltid tjejens fel. Det var mitt fel för att jag hade på mig för lite kläder, det var mitt fel att jag hade druckit. Det var jag som bad om att bli våldtagen han hade ju inte gjort något fel. Enligt samhället så signalerade jag att jag ville bli våldtagen. Hur fan kan man vilja bli våldtagen? Jag ville bara skrika och springa ut ur det trånga rummet.

Jag satt mitt emot honom, han som förstört mitt liv. Jämte honom så satt hans advokat och båda hade papper och två glas vatten framför sig. Jämte mig satt min advokat och åklagaren. Även jag hade ett glas vatten men det stod orört. Jag vill bara spy så fort jag dricker vatten, speciellt efter den händelsen. Den händelsen då allt bara blev svart och jag svalde alla möjliga tabletter. Jag tappade räkningen och jag visste inte ens vad jag svalde längre. När jag fått i mig allt jag kunde få tag i så förstod jag vad jag hade gjort. Jag fick genast panik och ångrade mig. Jag ville spy, jag ville ha ut allt ur min kropp. Jag satte mig vid toaletten och försökte spy, men det gick inte. Jag hade inte ätit på flera dagar och hade absolut ingenting att spy upp. Jag tog en flaska och fyllde med vatten och salt. Saltet kanske kunde göra så att jag fick kväljningar och skulle spy lättare. Men inte ens när jag druckit två liter vatten och en massa salt kunde jag spy. Jag fick ännu mera panik, jag började gråta och skrika sen blev allt svart. När jag vaknade upp låg jag på en sjukhussäng med massa nålar i armen och främmande människor runt omkring mig. Jag somnade lika fort igen och vaknade inte förens dagen efter.

Kanske var det just därför jag inte kunde dricka vatten längre, så det fick stå orört på bordet. Längst fram satt en hel rad med läskiga människor. Jag granskade nämndemännen och undrade hur en så ung tjej kunde få sitta med på rättegången. Hon var ju nästan lika gammal som mig, vi kanske har gemensamma vänner. Tänk så kommer jag träffa henne någon gång och då vet hon min mörkaste hemlighet. Jag försöker slå bort tankarna och fokusera på annat. Bakom mig finns det en massa stolar där det egentligen ska sitta åskådare. Där sitter hans mamma, hon kollar på mig hela tiden och genomskådar mig. Jag undrar vad hon tänker, med blickarna hon ger mig så måste det vara negativa tankar. Sedan dras blickarna till honom, jag vill inte kolla på honom. Inte efter vad han har utsatt mig för. Men det går inte att undvika hur han har klätt upp sig. Kepsen som han alltid har på sig har han lämnat hemma. Piercingarna som han har i hela ansiktet har han tagit ut och tatueringarna har han dolt med en långarmad randig tröja. Han anstränger sig så mycket för att inte åka dit. Jag förstår inte hur domaren och alla övriga inte lägger märke till hans ihopljugna berättelse.

När jag får frågan ”vad hade du för klädsel?” så vill jag bara skrika på dem. Vad fan spelar det för jävla roll vad jag hade på mig? Jag ska väll för i helvete kunna gå naken utan att behöva bli våldtagen. Så varför frågas ens den frågan? Jag försöker samla mig lite innan jag svarar ”mjukis och en tjocktröja”. Sedan säger de att de skall överlägga så vi får gå ut ifrån rummet. Väntan utanför rättegångssalen är lång men efter 40 minuter får vi äntligen komma in. Jag skakade så mycket så jag knappast kunde gå in. Nu hade de bestämt sig, nu fanns beslutet nerskrivet på ett papper framför domaren. Sedan säger domaren ”domstolen finner J...... oskyldig till följande brott: Våldtäkt mot barn den 30 maj 2011. Målsägande har inte tillräckligt med bevis och vi finner att målsägandets mående inte beror på att denne blivit våldtagen. Domstolen är enig om att målsägandets berättelse inte är trovärdig och finner istället den åtalades historia trovärdig. Därför släpps anklagelserna mot J....... Rättegången är härmed avslutad.”

Orden upprepas i mitt huvud om och om igen. Han är oskyldig och jag har bara hittat på detta. Hur kunde de bara tro det?! Jag får panik och samtidigt som tårarna börjar rinna ner för kinden så springer jag ut. Utifrån det äckliga hemska rummet där han sitter. Jag springer och springer och jag kan inte sluta springa längre. Jag vet inte vart jag är påväg jag vet bara att jag inte kommer stanna. Samtidigt som jag springer så flyger många tankar omkring inom mig. Jag förstår inte varför jag får äta medicin för att klara av vardagen? Det är fan inget fel på mig! Det är samhället och denna jävla killen som är sjuka. Samhället, brottsofferfonden, polisen, skolan och kvinnojouren? De har alla gjort sitt bästa för att inte göra någonting alls. Nu är inte hans skador de värsta längre, sveket ifrån samhället är.

När jag märker att jag har sprungit ända till sandbankerna så faller jag ihop på marken. Jag kryper ihop till fosterställning och tårarna forsar. Jag vet inte längre vad jag ska göra, jag orkar inte mer. Jag beslutar mig för att resa mig upp. Det börja regna och leran som jag fått ifrån marken rinner sakta av mig. Jag står precis vid kanten och tittar ut på den fina utsikten. Jag ser en vit fågel som flyger förbi och jag tänker att jag också vill vara fri som en fågel. Då tar jag ett steg och marken under mina fötter försvinner. Jag faller ner och allt känns som en evighet. Samtidigt känns det så fridfullt, det känns som jag flyger men inte kan flaxa uppåt längre. Jag känner min kropp störta mot vattnet och stenarna. Jag känner knappast ingen smärta alls vilket förvånar mig. Jag trodde jag skulle skrika av smärta men det gör jag inte. Fridfullt och utan smärta så åker jag in i en dimma. Jag känner mig fri, äntligen. Allt känns så underbart och jag känner mig levande. Alla tunga bördor jag burit med mig i flera år finns inte längre där. Fågeln som innan flög förbi mig sitter nu jämte mig. Sakta börjar fågeln flyga sin väg och marken under mig försvinner. För nu flyger jag med fågeln, nu är jag äntligen fri.

Madeleine Ward
2013-12-16

 




Domen

Fortsättning på "rättegången"
 
Tiden efter rättegången fortsatte som innan, som ett helvete. Kämpade varje dag för att ta mig upp ur sängen, varje dag var en tuff kamp. Jag hade något som kallas derrealisationskänslor. Det kan man få om man varit med om något hemskt. Själen vill liksom lämna kroppen för det hemska den var med om. Jag såg hela världen som på en film, jag kände mig som ett spöke. Jag var hela tiden osäker på om jag drömde eller om jag var vaken, för det kändes som att leva i en dröm. Usch, den känslan är så obehaglig. Att leva på det sättet varje dag under 1-2 års tid var hemskt.
 
Har så många minnesluckor från den tiden, just för att allt kändes som en enda dröm. När domen kom kände jag varken lycka eller sorg. Jag hade "vunnit". Han dömdes till 1 fall av sexuellt utnyttjande av barn och 1 fall för våldtäkt av barn. Han fick samhällstjänst och ett skadestånd på 95.000. För mig gjorde det ingen skillnad, jag var inte glad och jag var inte ledsen. Ska man skratta och vara nöjd med sin "vinst"? Vad vann jag? Ett fastställt faktum på att jag hade blivit våldtagen? Får man en stor medalj också eller vad?

 
Självklart var jag tacksam över att han faktiskt dömdes för vad han hade gjort även om han våldtog mig 2 gånger och inte bara 1. Men jag förlorade så mycket under de åren, segern är så liten om man jämför med det. Han tog min oskuld av mig. Det som för mig skulle vara något fint och vackert. Det man skulle dela med människan man älskar delade jag med människan jag hatar. Det jag ville minnas som något underbart minns jag som den värsta stunden i mitt liv som förstörde mig så mycket.. Han tog något så värdefullt för mig.
 
Andra domen kom då den första överklagades.. 2 fall av sexuellt utnyttjande av barn och några fjuttiga timmar samhällstjänst. Det blev hans straff. Hans straff för att förstöra flera år av mitt liv och min barndom.
 
Jag skiter i skadeståndet och vad hans straff blir. Det som hade varit en "vinst" för mig det hade varit hans erkännande. Det hade varit så mycket större. Att han skulle erkänt. Tagit på sig skulden för allt som har hänt. Tagit skulden från mig och erkänt att det var han som gjorde fel och inte jag. Om han hade erkänt hade jag aldrig behövt att tvivla på mig själv igen, och det hade varit så skönt. Det hade varit en vinst för mig och det kan inte ett stort skadestånd ersätta. Nu blev jag utan både och.
 
 




Rättegången

Fortsättning på "förhör".. 

När rättegångsdagen väl var kommen så förvandlade jag mig själv till någonting helt utan känslor. Jag trodde att jag skulle bryta ihop när jag fick se han, jag trodde jag skulle bryta ihop när jag satt och berättade allting. Men inte ens en tår kom, jag som grät dagligen annars. Jag tror min kropp stängde av just den dagen för att kunna hantera allting, som försvar.  

Hur tänker de när offret ska dela väntrum med förövaren? Kanske att vi ska sitta och småprata om vad som har hänt efteråt och hur vi mår osv? Eller inte. Känslan av att dela samma rum som honom fick mig att vilja spy.

Jag skämdes hela tiden under rättegången, när jag vet att det är han som borde skämmas. Men att sitta där och blotta sig inför människor man inte känner och att uppleva våldtäkten gång på gång på gång. Att sitta i rättssalen med främmande människor som ska bedöma om det jag säger är sant eller inte.  Varför ska andra människor ha rätten att bestämma vad som är sant eller inte? Samtidigt förstår jag att rättsystemet aldrig skulle funka om man inte gör en ordentlig bedömning på vad som är sanning eller inte. Men det är svårt att berätta allting, för stora delar av vad som hände och hur det gick till har försvunnit. Jag kommer inte ihåg exakta tider som de ber mig att berätta, jag kommer inte ihåg vad vi pratade om innan det skedde. Jag kommer inte ihåg allting. Men det känns som de förväntar sig att man ska kunna berätta allting in & utantill. Jag känner mig som förövaren, för det är jag som får ställas till svars för vad han gjorde. Vad gjorde jag som fick honom att begå brottet? Hur mycket hade jag druckit? Vad hade jag på mig för kläder? Vad gjorde jag som fick honom att våldta mig?

I många människors ögon samt rättsystemets så hade jag kunnat undvika att bli våldtagen. Det är aldrig någon som vågar säga det rakt ut, men jag förstår ändå. Jag var hemma. Jag kunde ropat, jag kunde slagit han och det fanns så mycket jag kunde göra. Jag vet. Men jag var fångad. Jag kunde inte röra på mig, jag försöker men jag kommer ingenstans. I huvudet gör jag allt motstånd jag kan, men på utsidan är jag för rädd för att göra annat än att säga nej och försöka ta bort hans smutsiga händer. Jag är fast i min egen kropp, jag kan inte reagera. Det känns som om jag är död, jag ser min kropp ovanifrån och jag vill bara att mitt hjärta ska sluta slå. Min själ har lämnat min kropp, det är inte jag som blir utsatt det är någon annan för jag är inte där.

Jag har valt att acceptera de valen jag gjorde den dagen. Vi kan alltid göra saker annorlunda och det kunde även jag göra den dagen. Men jag var för rädd, jag var bara ett barn och jag visste inte bättre. Även om jag vill kan jag inte gå tillbaka och ändra saker, det är fortfarande han som gjorde fel. Inte jag.

Han begår brottet men jag blir ifrågasatt. Hur sjukt är inte det?!

Det är skrattretande att sitta där och lyssna på hans ihop ljugna historia. Hur han ändrar historia hela tiden och berättar andra saker än det han sa i förhöret. Jag vill bara ställa mig upp och skrika, men det hade bara varit till hans fördel. Minsta lilla snedsteg eller fel jag gör är till hans fördel. Jag får inte göra bort mig, för då blir jag mindre trovärdig. Istället sitter jag och stirrar rakt på honom i hopp om att han ska kolla på mig och se hur mycket jag hatar han. Men han vågar inte kolla på mig, han stirrar bara rakt ner i bordet.

Känner sådant hat mot försvarsadvokaten även att jag innerst inne vet att han bara gör sitt jobb. Men hans jobb är att försvara den människan som våldtog ett barn och som tog hennes barndom iväg från henne och nästan tog hennes liv. Så jag har inte tid att tänka på att han bara gör sitt jobb när jag vet att han försvarar han som fick mig att känna mig så oerhört äcklig och värdelös. Han som tog så många år ifrån mig. Jag kommer ihåg att hans mamma satt snett jämte mig en bit bort och varje gång jag såg ditåt så kollade hon på mig. Jag ville bara skrika och be henne sluta kolla på mig. Det var precis som om hon kollade på mig för att få mig att skämmas, när det är hon som borde skämmas för att vara mamma till en våldtäktsman.

Känslan när rättegången var avslutad var obeskrivlig. Vill bara bort, vill aldrig vara så nära honom igen, vill aldrig se han igen, vill aldrig höra hans äckliga röst igen. 





Förhör

Fortsättning på ”överdos”

Dagen spenderades på sjukhuset med prover och slangar i armarna. Jag kommer inte ihåg så mycket då jag var ganska borta. Jag vinglade runt överallt och sedan däckade jag.

När jag vaknade upp någon dag efter detta så fick jag genomgå ett polisförhör via telefon. Sedan följde fler förhör och att sitta där och blotta sig inför främmande människor var hemskt. Våldtäkten spelades upp om och om igen och jag skämdes så mycket varje gång jag berättade. När det egentligen borde vara han som skäms. Efter alla frågor som ställdes kändes det som om ingen trodde på mig och de kom med dummare och dummare frågor. Vad spelar det för roll vad jag hade på mig för kläder? Men som svar på frågan så hade jag flera lager kläder på mig då det var väldigt kallt ute. Så nej, jag hade inte utmanande kläder på mig och jag bad inte om att bli våldtagen. Det är exakt så den frågan känns, den ska avgöra om man fick skylla sig själv eller inte.Jag lät en annan människa ha makten över mig. Han tog glädjen och livsgnistan ifrån mig. Det var så nära att jag gav efter för mina självmordstankar och lät han ta mitt liv. Men i mina svagaste stunder hittade jag en styrka inom mig som jag inte trodde fanns. Jag har fått tillbaka det han tog och jag ska ta vara på varenda sekund som livet har att erbjuda. Jag ska aldrig låta en människa påverka mitt liv så negativt som han gjorde. Idag är mitt liv bara mitt.





Tack för dessa 3 år!

Idag var det 3 år sedan. Blandad dag kan man säga.. 

Men från och med idag har jag bestämt mig att endast leva mitt liv med de människorna som gör mig glad och får mig att må bra. Hur svårt det än är att lämna någon man älskar. Men jag menar man kan faktiskt inte hålla fast vid någon person som för det mesta bara drar ner en och bara tar energi. Ger jag allt för en person och ställer upp tillbaka vill jag få något tillbaka. 

Jag vet en gammal kompis som mådde väldigt en morgon och jag åkte dit direkt och vi käkade pizza till frukost. Trots att jag inte orkade åka iväg och inte orkade slösa pengar så ställde jag upp. Det är sån jag är. Men sen tror folk att man ska fortsätta trots att de snackar skit bakom ryggen eller aldrig ställer upp, och då blir man en dålig vän istället? Men aja, deras förlust och inte min :) 
3 år.. Man brukar säga att tiden går fort men dessa åren har gått så enormt långsamt. 3 år av blandade känslor. Jag vet fortfarande inte om jag ska må dåligt eller vara "glad" över dessa åren?.. Väldigt många dagar, veckor och månader har jag lagt ner på ingenting. Så mycket tid har försvunnit för jag har mått dåligt och inte orkat med livet. Svårt att se glädje ur något sånt här. Men samtidigt så skulle jag inte känna den drivkraften jag gör idag, känna drivkraften att hjälpa andra tjejer och killar (såklart) som varit utsatta. För om jag hjälper en människa att må bättre eller våga berätta så kanske det kan vara värt det? För i de flesta situationer så bryr jag mig faktiskt mer om andra än mig själv. Så om dessa 3 år av helvete kan hjälpa en eller fler människor så är det nog värt det. Den känslan att man har hjälpt någon annan eller gjort någon glad är obeskrivlig. Den slår det mesta. 



Det har varit rättegång och det har varit roliga resor, det har varit skratt och det har varit tårar. Det har varit bra och det har varit dåligt. Det har verkligen varit en berg- och dalbana. Men det har gjort mig till den jag är idag. Det har gjort mig till en så mycket bättre människa. Jag har fått se bristerna i samhället, polisen, rättssystemet och mycket mer, jag har fått en drivkraft att vilja förbättra något dåligt till bra. Jag har fått drivkraft att skriva en bok och nå ut till ännu fler människor. Jag har fått drivkraft till att starta någon förening i framtiden där utsatta barn kan få komma och känna trygghet, glädje och gemenskap trots det hemska som har hänt. Det hade varit så himla grymt! 


Så tack J...  Tack för att du har gett mig drivkraften till att hjälpa fler människor. Tack för att du kanske gav mig mer livserfarenheter än vad ett barn önskar och samtidigt lärde mig att allt dåligt kan vändas till något bra. Tack för att du har fått mig till en bättre människa. 

Och tack till alla er underbara människor som har funnits där och stöttat mig under dessa 3 år! Och tack till er som stöttar mig idag och hjälpt mig till den jag är idag. Kärlek till er! 

 




Depression

Redan efter första dagen började jag må väldigt dåligt. Dels fanns det en 30-procentig chans att jag var gravid. Men det största problemet var att min kropp försökte tränga undan det som hade hänt. Min kropp förstod vilket trauma det var, men jag förstod ingenting. Denna tiden levde jag utanför min kropp. Jag såg mig själv som om jag var en ande eller som om jag såg allt på film. Det kom och gick allt efter som, mer eller mindre men det fanns alltid där. Det var även här jag började dricka väldigt mycket. Jag drack för att glömma hur jag mådde och jag drack för att jag inte ville bli gravid. 

Ni vet i filmer där någon dör och man får se själen lämna kroppen och sedan sväva ovanför den? Precis så kände jag dagligen. Jag försvann och lämnade kroppen kvar. För min kropp var smutsig. Det var min kropp som hade varit med om det hemska. Gud vad smutsig jag kände mig. 


Såhär fortsatte det i nästan ett helt år. Blev även en väldigt massa besök hos bup, medicin osv. Men ingen och inte ens jag själv visste varför jag mådde så dåligt.. 
 
Hösten 2012 var väldigt blandan. Jag träffade Anthon när jag mådde som sämst och det blev verkligen en trygghet för mig. Jag sa upp kontakten med flera vänner, tack vare att jag hade Anthon så vågade jag säga ifrån och lämna de som behandlade mig dåligt. Jag mådde fortfarande dåligt och som grädde på moset fick jag väldigt många konflikter med Anthons ex och min gamla "kompis" som jag nämnde i det första inlägget. Denna "kompisen" gav mitt nummer till Anthons ex och hon ville inget annat än att trycka ner mig och såra mig. Jag började få samtal konstant hela tiden, bli kallad saker och det spreds lögner till höger och vänster.
 
 

Jag vet att det är sjukt svårt om man inte har så många vänner. Men hade jag haft en vän som stöttat mig och funnits där istället så hade läget varit helt annorlunda. Eller om jag hade valt att berätta för någon annan än just denna tjejen. Jag hade kanske inte fortfarande varit kvar i samma kämpande. Jag hade kanske idag mått helt bra. Det vet jag inte, man kan ju bara spekulera.
 
Fotograf: Olivia Henningsson

Människorna runt omkring dig är så enormt viktigt, och det var de detta inlägget handlade om. Självklart hade jag min familj, men eftersom jag skämdes så mycket så vågade jag inte berätta. Vågade än mindre prata om sex. 

Det var först när Anthon konfronterade mig som jag faktiskt insåg vad som hade hänt och varför jag mådde så dåligt. Mer om det i nästa inlägg

Take care! Kram 




Varför berättade du inte?

30 mars 2012 blev jag utsatt. Men jag berättade inte för någon förrän sommaren 2013. 
(Jag vet att det står 30 april i min video, men det blev fel av någon anledning) 

Varför berättade du inte för någon? Varför berättade du inte för mig? Det är frågor som har kommit och som jag förstår att vissa människor kanske undrar. Så jag tänkte ta den historien nu. 

Dagen efter så skulle jag fota min bästavän i stallet, vilket jag även gjorde. Hon var den första jag berättade för. Jag berättade inte att jag hade blivit våldtagen, för jag hade det tänket att våldtäkt endast sker ute, våldsamt och av någon gammal gubbe man inte känner. Inte att det kunde ske hemma och med någon man kände. Så jag berättade att ”vi” hade haft sex men att jag egentligen inte ville, jag berättade även för min kompis att jag sa detta till honom. Här hade man kanske förväntat sig ett annorlunda svar.. ”Fyfan Madde, fan vad äcklig du är!! Du kommer ångra dig!” var det skrattretande svaret jag fick. Det var första dagen jag började leva i min bubbla och jag vet inte hur många gånger jag sa att jag mådde skit den dagen. Jag fick sätta mig ner på en pall i stallet flera gånger för att jag var nära på att svimma samtidigt som jag bara ville spy. Men jag fick aldrig frågan hur jag mådde eller hur jag kände…  

Bild ifrån den dagen
På måndagen åker jag in till ungdomsmottagningen för att få ett akut p-piller. Det hände natten mellan fredag och lördag så var lagom orolig över att vara gravid. Det var första gången jag var där så jag visste ingenting, jag bara gick dit och sa att det var akut. Det kom en sköterska till mig som tog in mig i ett rum och skällde ut mig för att jag inte hade bokat en tid och kom och snodde alla andras tider, de som hade varit duktiga. ”Men självklart ska vi hjälpa dig”. När vi gick ut i väntrummet sa hon högt och tydligt inför alla som satt där att de fick vänta extra för att jag inte kunde boka en tid som alla andra. När vi sedan kom in i det lilla rummet och jag sa vad det gällde fick jag ännu en utskällning. ”Du måste vara försiktig”, ”Du måste vara tillsammans med den du har sex med” och ”Du måste definitivt skydda dig, du kan inte ha sex utan kondom”. Det var ansvarslöst. Jag mådde så dåligt och jag ville bara lägga mig ner på golvet och gråta ihop. Men jag levde i min bubbla och då var jag helt isolerad. Jag kände ingen sorg och ingen glädje. Min värld var svartvit och allt var meningslöst.

 Bild ifrån sommaren det året. Vilket var den värsta sommaren i mitt liv, trots att jag hittade på så himla många saker som egentligen är roliga. Men jag kände ingen glädje för något, mitt liv var bara meningslöst just då. Jag kunde skratta, men jag var inte glad. Jag låg inne på rummet största delen av sommaren. 

Så jag satt kvar och skämdes. Sedan kom frågan ”var det frivilligt?”.. 

”Eh.. Asså.. Ja..” var det enda jag fick fram. Jag vågade inte säga något annat. Hade jag sagt som det var att jag inte ville så hade jag säkert fått skit för det. Hon hade skällt på mig och sagt att jag skulle sprungit där ifrån eller skrikit på hjälp, hon hade sagt att det var mitt eget fel att jag inte gjorde mer motstånd. Hon hade sagt att jag var feg. Det var det jag trodde i alla fall... Så jag var tyst. Jag skämdes redan och ville inte säga fler saker fel och jag ville inte ha fler frågot. Så jag ljög. 

 

Fortsättning kommer.. 





Tack till alla er som fanns där! ♥

Mitt mål var att börja öppna upp mig mer i bloggen. Min video jag gjorde var verkligen ett stort steg ut. Det största. Jag avslöjade min största hemlighet, något som tyngt mig något enormt. 

Jag tänkte inte så särskilt mycket innan jag publicerade videon, jag bara bestämde mig för att detta ville jag göra. Jag frågade tre människor vad de tyckte. Alla var förvånansvärt positiva och tyckte att jag skulle köra på det. Så jag gjorde det, jag la ut videon. Och gud vad nervös jag var!

Kommentarer och meddelanden började strömma in, både av folk jag känner och sånna jag inte hade en aning om vilka de var. En väldigt massa människor tog sig tid att skriva till mig och jag uppskattar varenda ord. Och jag uppskattar varenda gillning, delning och alla ♥. Först kändes det inte som det var till mig de skrev, jag har fortfarande svårt att ta in att det som har hänt faktiskt har hänt mig. Men alla fina kommentarer gjorde mig helt lycklig. För första gången på länge kunde jag andas ordentligt, jag hade inget att vara rädd för. 

 
Sen finns det människor som inte har hört av sig över huvudtaget. Människor jag trodde stod mig nära. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte sårade mig när vissa människor inte ens kunde skicka en kram, eller vad som helst. Samtidigt förstår jag att man blir ställd, man kanske inte vet vad man ska skriva, man kanske inte vågar. 

Men detta inlägget är till alla underbara människor som har hjälpt mig på något sätt. Kommenterat, skickat meddelande, gillat eller delat. Detta inlägget är till Er. För jag vill bara säga tack! Tack för alla fina och värmande ord. Det gick nog inte en dag efter jag la ut videon som jag inte grät. Men det var endast för att Ni skrev så himla fina och värmande saker. Glädjetårar. Så tack till Er! Tack för att ni fyllde och fyller mitt liv med så mycket lycka. Jag har fått en bok där jag ska sätta in alla era fina ord, som jag kan kolla på när jag mår som sämt. För det kommer garanterat få mig att må mycket bättre. Så tack ännu en gång! 

 ♥ ♥ ♥Ni är guld värda och jag önskar er all lycka!♥ ♥ ♥
 

 




Jag kan vara vilken tjej som helst. Jag skulle kunna vara din dotter, syster, bästavän, klasskamrat eller partner. Jag skulle kunna bo i Stockholm, Jönköping, Malmö eller Kiruna. De utsatta berättar sällan.

 

Detta är ingen snyfthistoria där jag vill att folk ska tycka synd om mig. Jag vill förmedla budskapet till andra som har blivit utsatta, att det går att skratta och vara lycklig igen. Jag vill dela denna video för att jag vill göra skillnad. Kanske förändrar min berättelse livet för en person, då är det tillräckligt för mig. Jag tror att genom att berätta min största hemlighet så kan jag hjälpa andra. För du är inte ensam!

 

Dela gärna min video så kanske vi kan rädda ett liv. Det är viktigt att inte känna sig ensam, det är viktigt att veta att något sånt här ALDRIG är offrets fel! Det är samhället och rättssystemet som är helt upp och ner.

 

Men tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi göra skillnad! ♥


Jag är öppen och pratar gärna om du behöver eller vill. Blir jätteglad om du kontaktar mig.
Går jättebra att skriva på Facebook eller på "duarinteensam@gmail.com"